den hundrafemtonde meningen
De senaste dagarna har jag läst flera artiklar av James Agee om Andra världskrigets slut, och en, från Time, 5 november 1945, berättade bland annat om en delvis förlamad soldat som kom hem från kriget med en docka till sin sexåriga dotter och en kortlek till sin nioåriga son, och jag blev så tagen att jag knappt kunnat tänka på något annat sen dess, för efter att de öppnat presenterna så sa pappan åt dem att blunda varpå han sköt ihjäl dem.
Kommentarer
Postat av: Annelie
Och nu kan inte jag heller tänka på något annat. Vad fruktansvärt!
Postat av: Annelie
Nu blev det rätt bloggadress också! Trevlig helg!
Postat av: Linda K
men! vad vidrigt. och, vilket känns lite torftigt att skriva nu men jag gör det ändå eftersom det var det jag tänkte innan jag läste vad du skrivit, vilken lång mening det blev idag.
Trackback