en mening var vardag

Som det är nu har jag tid att läsa varje nummer av The Economist och The Atlantic, men hade jag tid skulle jag helst läsa varje nummer av The Believer, The Word, Vanity Fair och The New Yorker också, så jag undrar nu hur jag ska bära mig åt för att kunna läsa tidskrifter som yrke (och samtidigt berätta att jag sen igår finns på myspace.com/fredrikzi, vilket just nu har nyhetens behag men som förmodligen snart förlorar sin charm).

Ibland önskar jag att jag var David Attenborough, fast vid närmare eftertanke räcker det nog med att få ha hans jobb.

Plötsligt finns det en hel hög med intressenter för min lägenhet, och jag hoppas att det går undan nu, för jag är otåligt flyttsugen.

Det känns som att jag börjar återfå kontrollen över mitt liv, och när jag dessutom idag skriver min hundrade mening så tycker jag det finns all anledning att fira en smula.

Jag tänkte problematisera klichén att alla människor har lika mycket värde, men det är en för komplex fråga för att göras begriplig i bara en mening, så jag får tyvärr göra det på en annan plats, men ni kan ju fundera på vad det verkligen innebär när man säger att alla människor har lika mycket värde.