en mening var vardag

Idag läste jag ut Alentejo Blue av Monica Ali och är lite besviken för hennes förra roman Brick Lane var alldeles fantastisk men den här, hennes andra, var faktiskt lite småtråkig och saknade både fokus och koncentration.

Jag har helt försummat det här med varma bad och levande ljus, trots att det är precis vad som behövs kalla och mörka dagar som dessa, men redan ikväll ska det bli ändring på det.

Jag är förvisso optimistisk men det går ack så långsamt.

Mellan 1994 och 2003 (ungefär) var jag en hängiven cd-köpare som varje vecka drev omkring på stadens skivbörsar och shoppade loss samt följde med i musiktidningar och det var en viktig process när jag sent om sider skapade mig en egen identitet så det är synd att jag inte har samma tid för musikutforskandet nu, eller är det så att jag inte har samma behov längre?

Saker och ting brukar alltid ordna sig till slut så varför är det så svårt att låta bli att oroa sig eller hetsa upp sig?